Jag upplevde att den paralympiska byn var mer ihop tryckt än i Rio. Kan nog ha med att byn i Rio hade stora poolområden mellan några av husen. Pga corona var det mindre folk som bodde i byn därför var det mindre antal hus.

Matsalen i denna by var i två plan, vilket gjorde att den kändes mindre än vad den var. Även här fanns det platser för mer än 5000 pers. Där fanns det otroligt mycket mat asiatiskt, japanskt, internationellt, vegetariskt och halal samt pizza och pasta. Salladsbaren var jättefräsch och det fanns det mesta.

I utkanten av byn fanns ett område dit media hade tillgång, Village plaza. Inne på village plazan fanns en liten supermarket, blomsteraffär, en stor souvenirbutik och en Samsung-lounge där man fick en mobil med tillbehör.

I den paralympiska byn var det mycket fokus på coronasäkerhet, med riktigt hårda krav på munskydd. Som tur var så gick min dispensansökan att skippa munskydd igenom, men det tog tid. Jag skickade in de första dokumenten redan ett fyra veckor innan paralympics började. Då jag inte fick något svar trots att vi tjatade, hoppade jag över att använda munskydd. Efter två dagar hade den svenska trupp fått många anmärkningar, så jag fick inte röra mig utanför lägenheten utan munskydd, vilket är omöjligt med mina dåliga lungor. När jag fick reda på detta bröt jag ihop, för jag kände att jag blev felbehandlad. Men när vi blev förbannade, förklarade återigen att jag inte kunde använda munskydd och visade upp min lungläkares utlåtande fick jag använda visir istället.