Paralympiskt guld
Det var en oerhört skön känsla att se när en efter en av konkurrenterna föll bort i finalen. Jag var aldrig speciellt nervös utan hade full kontroll på varje skott. Att ta ett paralympiskt guld var inget jag hade väntat mig.
På rutinträningen tre dagar innan R4-tävlingen (10m stående) kom jag inte intill diopter ordentligt så jag såg inte vart jag siktade, det är tyvärr nackdelen med min sjukdom. Det var bara att ändra skjutställning, för att ens kunna se pricken. Jag fick också ändra i träningsplanen till de andra grenarna för att få ordning på R4:an. Och vilken ordning vi fick, jag har aldrig skjutit så lugnt och fokuserat på en tävling förut.

När guldet var bärgat kom ett lyckorus genom kroppen och jag ville skicka upp händerna i luften och bara vråla. Men det blev inte speciellt mycket av den biten. För när jag vände mig om, såg alla fotografer och hörde deras smattrande kameror, fattade jag inte något. Så allt mitt firade avbröts.
Det var när prisutdelning började som jag insåg på riktigt, att det faktiskt var sant att jag vann ett paralympiskt guld. När man sedan hissade den svenska flaggan och nationalsången spelades kunde jag inte hålla emot mer utan jag började gråta.

Direkt efter prisutdelningen började mediastormen och inom 30 min hade jag gjort 8–10 intervjuer med olika bolag. Jag hann knappt tillbaka till byn och äta innan jag skulle prata med radiosporten och SVT igen. Under tiden hade min telefon översvämmats av gratulationer, jag hade till och med ett missat från statsministern. Haha, jag trodde det var sjukhuset.

Dopingkontroll
Mellan intervjuerna och bussresan hem hade jag dopingkontroll, vilket alltid är läskigt även fast man vet att man är ren. Det är en strikt process under uppsikt, där man måste göra alla moment själv så man inte kan skylla på kontrollanten. I mitt fall fick mamma hjälpa mig. Först fick man kissa i en kopp, sen fick man välja 1 box av 3, som innehöll 2 glasbehållare. En för A test och en för B test. Efter att man hade hällt urinen i båda glasbehållarna, så skulle man skruva åt korken stenhårt och kontrollera numret på behållarna med numret på blanketten. Till sist skulle man fylla i vilka mediciner man hade jag tagit under senaste veckan.

R5 & R9
På R5 (10m liggande) träningen var det oerhört svårt att fokusera på rätt saker. Men det är förståeligt med tanke på den urladdningen jag gjorde på tävlingen dagen innan och all mediauppståndelse som ett paralympiskt guld innebär. Jag tyckte ändå att jag hade koll på läget inför R5 tävlingen, men så fel jag hade. Jag sköt en av mina sämsta tävlingar på många år. Men jag var ändå inte irriterad, för jag visste att jag hade min bästa tävling kvar.

Efter en dags välbehövlig vila, var det äntligen dags för R9 (50 meter liggande) träning. Efter som det hade regnat var vimplarna blöta och tyngre, än vad de var när jag tränade några dagar tidigare. Jag testade hur mycket vimplarna påverkades av vinden, så jag vet visste vilka vindar jag inte skulle skjuta på tävlingen.

I början av R9-tävlingen fokuserade jag för mycket på vinden så jag slarvade med tekniken. När jag insåg mitt misstag, struntade jag i vinden och fokuserade jag mer på tekniken. På så sätt började jag skjuta höga 10:or. När jag närmade mig slutet av tävlingen började jag ”tänka att detta kan nog bli världsrekord”, det blev inte så utan jag sköt jättedåligt. Det var en annan skytt som gjorde det med bravur. Trots min dåliga avslutning, gick jag till final.

Det konstiga med R9-tävlingen var att kvalet sköts ute som vanligt medan finalen gick inomhus, vilket passad mig perfekt. Jag skjuter som bäst när jag inte behöver tänka på vinden. Och med tanke på hur förra finalen gick då jag vann, så mitt självförtroende var på topp. Men tyvärr fick jag inte geväret att sitta på samma sätt som på provskotten, så jag fick justera lite mer en vanligt. Detta gjorde så att skotten inte satt på samma ställe så på provskotten. Så jag blev tyvärr sjua i denna final.